Här ude på öera får vi oppleva nästan alla sorters ve´r. Värmeböljer som orsagar schweddebyer. Bidande kyla när nordanvinn legger på så att en huttrar ihjel seg. Å dom dwalmie dare när õrska legger i lufta ska vi bare inte prata om – åjanadåna va ussla dom ä. Vi ved hur de ä både när de ä bleget å när stõrma ryger.

Mänsker ä som ve´r – de finns mänder me oliga sorter. Generösa värmespridare å snikna sur-põtter. Ljuvliga medmänsker å obotliga ilsketappa. Sanna oppmuntrare å energisugande näbbgädder. Ja, på öera – liksom i världa för övrigt – finns de så gõtt som alla sorter.

”De finns fõlk te allt” bruga mi mormor Ingeborg säga. Ju mer åra går desto mer opptäcker ja hur rätt hu hade.  Varje  mänske bär mä seg en atmosfär å en inre stämning som tar seg udtrõck gõnom  våra blickar, ord å handlinger. Gõnom allt detta visar vi tecken på vecken vädertyp vi ä.

En del mänsker har en så härlig atmosfär omkring seg att de räcker att dom kommer in i rommet för att en ska känna att de ljusnar å bler gõtt å varmt. Åjanadåna va underbart de ä mä sõdda mänsker! Sinna finns de andra mänsker som skabar modsatsen: de bler dystert, kallt å spänt. Åjanadåna va beschwärligt det kan kännas å vära i närheda åtte sõddet fõlk!

Solskensmänsker ä som härliga högtrõck. Dom oppmuntar å bryr seg om sina medmänsker mä genuin omtanke. Bare gõnom sitt sätt å vära får dom andra mänsker å växa o blomma. Mä kylia mänsker ä de rake modsatsen: õfta sa tänker dom inte så mö´t på andra, uda ä mest opptagna åtte seg schõlva. Bare gõnom sitt sätt å vära kan dom få andra å frysa i hjärtat å änna må dåligt.

Sinna har vi sur-põttera som måtte drecka nõn sorts citronsaft varevelia da. Kanske skulle en skecka dom ett kilo socker ihob me e lida hälsning: ”häll detta i citronsafta så får vi hõppas att de bler ekran bättre…” Ne, dom skulle nog inte fatta va en menna ändå. Mä somlia sur-põtter har en nära på grunnat över om dä ä nõn dakter som var´t framme å stelopererat deras leppa ättersom dom har så schwårt för å le…Ne, södda ussla tanker ska en nock egentligen inte tänka.

Å så har vi ju stõrm-typera som har så lätt för å dra fram å schweba väck andras glädje å frid. I sina värste stunner kan dom orsaga stor förödelse för mänskerai si omgivning. Ja tänker på Gudrun å Per å allt va stõrma hedder som orsagat strömlöshed för tusentals hushõll. En den stõrm-mänsker kan faktiskt orsaga sina medmänsker just detta: att schõlve livsströmmen går…, att de dänns som om energin å ljuset å glädjen i hjärtat änna som slocknar på nõn sorts sätt.

Örskevers-typera kan också vära e prövning. En ved ju hur de känns när de ä ”õrska i lufta”. En kan känna spänningera. De kan ble rejält ”kwalmit” å en kan få hõvvevärk. Örskevers-typera har e märkli förmåga å skaba spänning omkring seg. Dom som ä i närheda känner å´t å  ved att de kan braga lös när som helst. Å då ved en aldrig va som kan hänna.

Vart dom än stõrmar fram så följer õrska å blixnedslag mä i kõlvant. En del ä experter på å starta stõrma i vattenglas å verkar ha ett aldrig sinande behov åtte å styra å ställa å kontrollera å agera. En mänske mår allt an´t än bra åtte å vestas i ett sõddet spänt klimat å bare vänta på udbrotta.

Förmodligen kan dom fleste åtte öss bju på manga oliga sorters ve´r, ättersom vi har både bra å dåliga dar. Beroende åtte omständigheter är vi på oliga humör. Även den soligaste kan ble arg o bju på en störtskur. Även den lognaste kan brusa opp när de brester. Även den suraste kan iblan – tack å lõv  - sprecka opp i ett leende. Men õfta finns de en sorts ve´r som kännetecknar en mänske - en vurrna som han eller hu för de mesta bjur si omgivning på te vardags.

Sinna finns de mänsker som bare verkar ha två sorters ve´r å bju på. En kan kalla dom ”antingen–eller–mänsker”. Så längen som allt går deras väj ä dom charmerande å trevvlia. Men när nõt går dom emod så förändras dom te rake modsatsen. De ä inget nöje å råga kommma i en sõdden mänskes väj.

Sinna har vi ”växlande-molnighets-typerna” som en aldrig riktit ved var en har å va dom kommer å bju en på. De är ungefär som å legga ve havet å njuta åtte sola, när hu plötsligt går i moln å en legger där å huttrar i hõpp om att hu snart ska komma fram igen. När en te slut inte gedder vänta, uda kler på seg, så kommer schõlvklart sola fram igen så att en måste plocka å seg igen. På å  å me klera, fram å tebagers…de kan vära påfrestande när ver´t inte kan bestämma seg. Å de kan vära påfrestande mä den typen åtte mänsker också.

De som en mänske har inom seg – de ve´r som rå´r i hjärtat – bler õfta samma ve´r som en skabar omkring seg. De står ju tell å mä i skrefta, att de hjärtat ä fullt åtte, de talar mun. Så näste gang som du möder en õrskevers-mänske. En stõrm-typ eller nõ´n som ä så kall att du bler alldeses frössen invärtes, så kan du försöga tänka på hur fruktansvärt den mänsken måtte ha´t på insida.

Vi bler den vädertyp som vi bestämmer öss för å vära. Nedärvda gener o släktdrag har kanske sitt å säge te om, men langt ifrå allt, även om elva generationer före öss har var´t surpõtter å ilsketappa så ä de inget som säger att vi måste vära´t…Vi har ju makta i våra hänner, möjligheden å förändras å jobba mä öss schõlva.

Kära vänner å körkefõlk, la öss ble ännu bättre på å bry öss om varandra. La öss försöga vära så som rektia mänsker ska vära – varma o goa.

Lilian Andersson/Lokalbladet  oktober – november 2007

Mänsker = människor

Ve´r = väder

Schweddebyer = svettbyar

Kwalmie = kvalmiga

Bleget = lugnt vatten

Dara = dagarna

Mö´t = mycket

Fõlk = folk

Schõlva  = själva

Ekran = litegrann

Dakter = doktor

Grunnat = funderat

Sõddet = sådant

Kõlvant = kölvattnet

Bju = bjuda

Vurrna = väderlek

Kler = klär

Schõlvklart = självklart

Tebagers = tillbaka

Rå´r = råder