DOKTOR LJUNGGREN – EN SANN LEGEND

 



 

År 1898 föddes en person som skulle komma att bli en sann legend på öarna. Mellan 1930 och 1963 – alltså i 33 års tid – arbetade han på Öckerö som den ende läkaren i hela kommunen.

Hans namn var Ljunggren. Doktor Ljunggren.

 

Hårt arbete sju dagar i veckan. Mottagning varje dag och därefter mängder av sjukbesök runt om i hemmen på alla öarna. Ständig jour, året runt, år efter år - natt såväl som dag, vardagar såväl som helger och storhelger.

Det är arbetsvillkor som så gott som ingen skulle ställa upp på – ingen förutom doktor Ljunggren förstås. Han inte bara gjorde det, han älskade det dessutom. För kommunens alla öbor som var i behov av läkarhjälp blev han många gånger en räddande ängel som alltid ställde upp.

Under min uppväxt hörde jag titt som tätt talas om doktor Ljunggren. Mina föräldrar och andra öbor berättade om hans fantastiska egenskaper. Min mormor blev tårögd när hon berättade om denne omtänksamme läkare som så ofta gjorde hembesök hos hennes hjärtsjuke far på Fotö, ibland utan att ens ha blivit kallad.

Jag har länge önskat få veta mer om doktor Ljunggren och hur hans liv och livsverk såg ut. När jag nyligen fick veta att hans nu 75-åriga dotter Karin och hennes make Folke bor på Hälsö, ringde jag henne och frågade om hon hade lust att berätta för mig om sin pappa.

Vi möts dagen efter och slår oss ner vid köksbordet i hennes hemtrevliga kök. En oförglömlig pratstund tar vid. Fast det i år är 30 år sedan hennes pappa gick bort, kan hon med sina ord och minnen måla upp honom på en enormt levande och fängslande sätt. Det är uppenbart att han har lämnat stora spår efter sig – inte bara som uppskattad läkare utan även som familjefar.

Genom penseldrag efter penseldrag växer bilden av en mycket speciell man fram – en man som var mer än 190 cm lång, hade en bestämd röst och ett synnerligen gott hjärta.

 

Ville tidigt bli läkare

 

Doktor Ljunggren – eller Harald, som han hette i förnamn – hade tidigt klart för sig att det var just läkare han ville bli. Hans förfäder hade under många generationer varit präster.

– Pappas släkthistoria är ganska unik. Berättar Karin. På Karl den XII: es tid i början på 1700-talet bodde pappas förfader i Ljungs socken och tog därför namnet Ljunggren. Han hade tolv söner varav elva stupade i krig. För att undgå att förlora sin tolfte och siste son, skickade fadern honom till Uppsala för att han skull läsa till präst och därmed slippa gå ut i kriget…

Under de 200 åren som därefter följde fanns det en präst i varje generation. Men denna långa ”prästsvit” bröts av Harald Ljunggren som tidigt kom på att han ville bli läkare och inte präst. Han utbildades till viss del i Lund, men allra mest i Uppsala.

Det var där pappa o mamma träffades, när han läste till läkare och hon läste till sjuksköterska, säger Karin. Mamma var sjuksköterskeelev. Då fick man först gå ett år på prov och det var då dom träffades. Sedan började hon aldrig som sjuksköterska utan gifte sig istället med honom i stället

När utbildningen var klar fick Ljunggren jobb i Svenshögen. Därefter arbetade han i Norrtälje och även flera år i Hjo. När han var 32 år styrde familjen kosan mot Öckerö. Han hade fått nys om att det fanns en ledig tjänst här ute och såg en öppen dörr.  – Jag tror att han aldrig hade varit här förut, berättar Karin. Jag tror att det var längtan till havet som förde honom hit ut. Han älskade havet. Hans pappa var prost i Strömstad och han hade varit mycket ute med båt, så han ville absolut till skärgården.

 

 

1930 flyttade Harald och Maja Ljunggren till Öckerö. Doktorsfamiljen flyttade direkt in i läkarstationen på Öckerö. Karins storasyskon Lars och Ingrid var redan födda och två år senare föddes hon själv:. – Då fanns bara det stora gråa huset och vi bodde där hela tiden. Berättar hon. I huset fanns det väntrum och mottagning. Medan vi bodde där byggde dom till och gjorde en ”riktig” mottagning. Då tog dom också en del av vår bostad till hjälp för den var ju väldigt stor. Vi hade båda våningarna. Under årens lopp har dom ju senan byggt till väldigt mycket mer.

 

Gigantisk arbetsbelastning

 

Eftersom doktor Ljunggren var den ende läkaren i hela kommunen hade han ett minst sagt fullsmockat schema. – Han var ju helt ensam, säger Karin. Han hade inte ens någon sjuksyster på mottagningen utan skötte provtagning och allt. Jag begriper inte hur han klarade det. Mottagningen började klockan tio på morgonen och skulle egentligen vara slut klockan tolv, men den kunde ibland hålla på till både fyra och fem på eftermiddagen. Och sen hade han sjukbesök runt om i hemmen efter det. På den tiden kostade ett läkarbesök 3 kronor.

Doktor Ljunggren var aldrig ledig. Han hade jour jämt. Han hade mottagning även på söndagar och gick inte i kyrkan, vilket prosten Hellström definitivt inte tyckte om…

Från början hade Ljunggren även södra skärgården och gjorde ofta sjukbesök på Styrsö, Brännö och Donsö och alla dom öarna också. Telefonen i det Ljunggrenska hemmet gick varm. Alltid var det någon som behövde hjälp. – Det ringde jämt, minns Karin. Ibland hade vi ju folk hemma och stora kalas på kvällarna, när telefonen ringde var det bara för pappa att gå ifrån och åka iväg. Det ringde alltid, även på nätterna. Ibland drog han bara kläderna över pyjamasen och störtade sedan ut på uppdrag.

Trots att han arbetade så mycket och så hårt, hörde familjen honom aldrig klaga över arbetsbelastningen. – Jag har i varje fall inte hört det, minns Karin. Men det är klart att han var lite trött ibland. Då gick han upp och la sig och låg i en kvart, tjugo minuter. Sen ringde oftast telefonen och någon behövde hjälp. Och då var han pigg igen och åkte iväg. Jag förstår inte hur han orkade, men han gjorde det, och han trivdes. Pappa älskade öarna. Han älskade människorna och sina patienter. Han tyckte om jobbet och folket som bodde här. Han kunde inte tänka sig att flytta härifrån.

Eftersom han saknade en sköterska på mottagningen var det inte ovanligt att familjen ibland fick ställa upp och assistera honom.  – När pappa till exempel skulle sy ihop sår så fick vi i familjen – både mamma och vi som var hemma – ibland komma och hjälpa till. Mamma kunde ju en del och kunde därför hjälpa honom lite.

 

Underbar familjefar

 

Trots allt arbete hade Harald Ljunggren på något märkligt sätt också ork och tid att leka med sina barn och engagera sig i dom. Med stor kärlek beskriver Karin sin pappa: - han var snäll och rar, väldigt omtänksam och godhjärtad – både i yrket och som familjefar. Vi älskade honom allihopa. Han var glad också och han hade humor. Han tyckte om att ha gäster och träffa folk, han berättade alltid massa roliga historier. Vi tiggde och bad honom att skriva upp dom och göra en bok, men det blev aldrig så. Jag förstår inte hur pappa hann med allt. Han till och med odlade i trädgården, satte potatis och vaxbönor, ärter och morötter.

När det blev jul och andra storhelger var det inte så stor skillnad för familjen Ljunggren;  pappa Harald hade jämt sjukbesök, då precis som vanligt. – Men det var samtidigt praktiskt när han skulle vara tomte för oss barn…När han gick på sjukbesök och sedan kom tillbaka, så var det som tomte. Han lurade mig med detta ända tills jag var sju, åtta år. Jag borde inte ha lutats så länge…, säger Karin och skrattar gott.

Så långt hon kan minnas blev hon och hennes syskon aldrig särbehandlade för att dom var ”doktorns barn”: - Men jag minns att vi hade telefon och det hade inte alla mina kamrater. Sedan hade vi också vattentoalett i alla år och det hade inte dom. Så fort dom kom hem till oss så ville dom gå på toaletten. Det var ju något nytt och spännande för dom.

 

Olika färdmedel

 

På olika sätt tog sig doktor Ljunggren runt på sina många patientbesök på öarna. – Mellan Öckerö och Hönö åkte han bil, säger Karin. Han hade körkort men körde inte själv. Så han åkte taxi med Johannes Berntsson på Hönö som hade taxistation, till de andra öarna tog han sig med båt. I mer än tio år – ända fram till början av 40-talet körde doktor Ljunggren själv båt för att ta sig till sina patienter. Han hade den egna båten ”Nalle” och sedan skaffade han en större båt. Oavsett väder och vind, och alltid utan rädsla, gav han sig ut på böljan för att ta sig till dom som behövde honom och hans hjälp. Om förhållandena var svåra hände det ibland att man kom och hämtade honom med fiskebåt när han skulle till Nordöarna. -När pappa körde till Styrsö och dom andra öarna i södra skärgården på sjukbesök, fick jag många gånger åka med, minns Karin. Jag tyckte det var ett stort nöje att få titta på öarna. Ibland hade jag också kamrater med mig och det var jätteroligt. Medan pappa gjorde sina sjukbesök gick vi runt och tittade på ön.

När Ljunggren inte åkte båt eller bil så använde han cykel, moped eller rätt och slätt apostlahästarna. Om vintrarna gick han också på isen när han till exempel skulle till Björkö. Dom bröt ju alltid en ränna för ångbåtarna som gick och därför la dom en stege någonstans över rännan så att man kunde gå över på stegen.

 

När kriget kom

 

- Det värsta var att under krigstiden på 40-talet så var alla fyrar släckta, men pappa körde båt ändå, berättar Karin. Mamma hade svårt att klara detta. Hon var hemma och hörde på radion. Och inte så sällan kunde vi höra när dom till exempel berättade att en mina hade siktats mellan Öckerö och Björkö. Och vi visste att pappa var därute – och hade inget ljus och ingenting – helt ensam i båten. Det var hemskt. Under kriget gick det sedan inte att få tag i bensin. Då fick man istället ha gengas. Det innebar att man eldade med vedflisor i båten. Gasen som bildades användes som drivmedel i stället för bensin. Även bilar körde på detta sätt. Taxibilen hade också gengas. Detta varade många år under kriget.

 

I o med att detta eldande var så smutsigt, så kunde Ljunggren inte längre själv göra detta eftersom han då hade kommit svart och smutsig till patienterna. Problemet löste sig tack vare en man på Grötö som hette Ernst Nelsson: -Han körde skolbarn och tidningar på morgnarna, säger Karin. Men han hade blivit av med sin båt. Den hade slitit sig. Därför ville han gärna använda pappas båt, så han hyrde den i utbyte mot att han hade förtur med pappa och att köra honom mellan öarna när det behövdes. Det var förstås skönt för pappa att han slapp köra själv. Nelsson var en pratglad person och ville gärna prata med pappa, medan pappa uppskattade båtturerna för att han då äntligen hade tid att läsa, både läkartidningar och litteratur för att ytterligare förkovra sig i sitt arbete…Efter kriget fick Nelsson behålla båten och sedan körde pappa inte själv mer utan åkte alltid taxibåt.

 

En kall vinternatt under kriget blev doktor Ljunggren kallad till Björkö på sjukbesök. Det var kolsvart eftersom fyrarna var släckta och husen hade mörkläggningsgardiner. – Med ficklampa i handen gick pappa över isen till Björkö, berättar Karin. Han letade upp stegen som låg över rännan och gick över. Men när han på vägen hem skulle gå tillbaka över stegen, kunde han inte finna den. Det var full snöstorm och han gick där med ficklampan och letade. Då träffade han en annan gubbe på isen som berättade att stegen var borta: ”Men det finns en stege mellan Grötö och Öckerö”, sa han. Pappa fick bara traska vidare över isen i bäckmörkret, kylan och snöstormen och till slut fann han stegen och kunde ta sig hem. Morgonen därpå hade han som vanligt mottagning igen…

 

Det är inte svårt att räkna ut att doktor Ljunggrens myckna arbetsbelastning blev betungande och till stor del påverkade hans fru Maja. – Hon orkade inte med det lika bra som pappa, säger Karin. Alla nätter som telefonen ringde så vaknade ju även hon och fick nattsömnen förstörd. När vi var små var hon pigg, men jag tror att kriget och pappas farofyllda båtresor och hennes oro för honom tog väldigt hårt på henne. Hon var ofta dålig och hade ont i sina leder. Och sen försvann ju vi alla tre barn från hemmet för att vi gick i skola i Göteborg. Då blev mamma ännu mer ensam och det tog också på krafterna. Så hon hade det jobbigt. Pappa arbetade ju hela tiden. När mottagningen var slut skulle han ut på sjukbesök och sedan skulle hon ha middagen färdig när han kom tillbaka.

 

Någon gång runt 1950 fick dom en läkare på Styrsö och ett samarbete inleddes, så efter 20 års ständigt arbete fick Harald Ljunggren äntligen uppleva lite ledighet. Då fick han vara ledig varannan lördag kväll och söndag…! Karin minns en dramatisk händelse som ägde rum någon gång på 40-talet: -Pappa skulle på sjukbesök till Björkö och tog segelbåten över. När han skulle tillbaka hem blåste det upp och en kastvind kom och vräkte omkull båten som sjönk. Pappa fick tag i läkarväskan och började simma till Hälsö. Men snart kom han på att hans hatt hade blåst av, så han simmade tillbaka och hämtade den där den låg och guppade i vattnet och satte den på huvudet. Mer förskräckt än så var han inte. Sedan simmade han i land. När jag kom hem från skolan den dagen låg det några sedlar på tork på köksbordet. Allt hade ju blivit blött.

 

Gav sig helt i uppgiften

 

Familjen märkte att pappa Harald inte helt kunde koppla av från jobbet när han var hemma och ”ledig”. Även då tänkte han på sina patienter. –Det hände att vi märkte att han oroade sig för någon som hade det svårt, berättar Karin. Sedan ringde eller åkte han dit nästa dag. Jag vet också att när han ändå var på en ö, så passade han på att gå till flera andra och hälsa på. Jag följde ju väldigt ofta med på öarna och då brukade han säga: ”Jag ska till den och den, men sedan går jag och hälsar på några andra också eftersom jag ändå är här, så jag kommer att vara borta en timma eller så”.

 

Jag berättar för Karin om när hennes pappa på 40-talet ofta gjorde sjukbesök hos min gamlemorfar Ivar på Fotö. När han gick därifrån såg familjen ibland att han hade tårar i ögonen. – Det förvånar mig inte alls, säger hon. Pappa var enormt medkännande och vågade visa känslor. Han kände med patienterna. Det var ett kall för honom att vara läkare. Han upplevde också yrket som spännande. Han gav sig helt i uppgiften. Jag tror att han kände att han gjorde nytta och hjälpte människor. Ibland hjälpte doktor Ljunggren även sig själv. När han var i 70-årsålden hade han en tand som besvärade honom. Den drog han ut själv…

 

När Ljunggren pensionerades 1963 flyttade han och Maja in till Göteborg där han hade köpt ett hus. Han byggde också en sommarstuga på Hyppeln. Bara fem år senare gick Maja bort, så dom fick inte så många år tillsammans efter hans pensionering. Trots att doktor Ljunggren blev pensionär slutade han inte att arbeta. Han vikarierade ofta här ute, under många år efter pensionen. Då hade jag och min man köpt det här huset på Hälsö så han kunde bo här, säger Karin. Pappa tyckte det var så roligt att jobba lite. Det hände ganska ofta att öbor kom till honom på Hackspettsgatan i Göteborg där han bodde. Han hade ett rum i källaren där han kunde ta emot dom. I och med att pappa levde och arbetade på Öckerö i så många år, fick han möjligheten att lära känna och följa många generationer. Han gick bort när han var 79 år.

 

När jag efter intervjun tackar Karin för allt hon berättat och kör hem, känner jag stor vördnad och beundran inför doktor Ljunggren, denne mycket specielle legend som hade ett sånt stort hjärta. Jag hade gärna betalat flera hundra gånger mer än 3 kronor för att få träffa honom

 

Lillian Andersson Lokalbladet November – December 2007-11-26

 

Som fick träffa doktor Ljunggren!

Ps har du något minne av honom, skriv till mig o berätta! Så kan flera få läsa om denne man! Ds

Här finns Anekdoter!! från Lokalbladet!

  Jeanette

tillbaka till min sida

lesa mera ur Lokalbladet??