Carpe
Diem - fånga dagen!
"Låt
de lärda prata - lägg dig ner,
där
rosor dofta och där solen ler.
Vårt
liv är kort, och endast ett är säkert:
att
vissna blommor aldrig blomma mer."
(Omar
Khayyam)
Om
jag visste att mitt liv skulle ta slut i morgon, då skulle jag…
…
öppna fördämningarna, klä av mig alla möjliga och omöjliga hinder och göra
allt det jag innerst inne alltid drömt om!
Tänk
om alla människor hade modet och kraften att leva i nuet! Viljan att älska och
bekänna kärlek varje dag. Lusten att beröra och vidröra varje ögonblick.
Vilken underbar plats jorden skulle bli!
Dessvärre
är inte verkligheten alltid närvarande. I stället lever vi av någon
anledning ofta i morgon medan vi grubblar över igår.
Tankar
som: ”Om jag bara inte hade…” och ”Jag hoppas att jag kommer att…” låser
oss från att vara delaktiga av livet fullt ut.
”Lev
i nuet för det är det enda ögonblick du har”, Deepak Chopra.
De
som tillfrisknat från dödliga sjukdomar brukar berätta om hur deras
erfarenheter kring det skedda har fått dem att börja värdesätta livet på
ett annat sätt.
De
vittnar om hur de börjar lägga märke till de små sakerna, de som i själva
verket tillhör de största underverken.
Dofter.
Synintryck. Ljud. Omgivning. Natur. Ögons budskap. Tysta rop. Inbjudand
leenden. Nuet!
Allt
det där som de flesta av oss andra glömmer bort att registrera medan vi
skyndar fram i tillvaron.
Tänk
att man måste invänta ett besked, ett ta-bart skriftligt dokument som
uttrycker ”svart på vitt” att timglaset håller på att rinna ut för att
man ska få en aha-upplevelse och börja leva i det rådande ögonblicket med hjärtat
istället för med hjärnan.
Det
är för sorgligt.
Har vi inte alla tidsbestämda liv även om ”Bäst före datumet” varierar från människoliv till människoliv?
Den
bistra ”sanningen” är ju faktiskt att livet är något man dör av…
Om
man har modet och orken att befinna sig i det närvarande ögonblicket tror jag
att man kan somna ganska nöjd den dagen rullgardinen dras ner. Då slipper det
surra i huvudet av alla dessa: ”Om jag bara…” , för man har gjort!
Det
kanske inte ledde till så vettiga saker alla gånger, men man har närvarat,
levt och vågat lita på sig själv. Har man dessutom kombinerat det med
ryggrad, civilkurrage och lite jävlar anamma har man antagligen lyckats beröra
och stötta ganska många människor under besöket på jorden. Som kronan på
verket och pricken över i:et har man dessutom vunnit en hel del självrespekt
och självinsikt.
Det
här är en av de tuffaste sanningar jag vet, jag hoppas att jag förmår leva
efter den fullt ut en dag....
”Alla
dessa dagar som kom och gick inte visste jag att de var livet…”